En intensiv reformstorm sveper över den svenska skolan

Fristående förskolor och skolor är i dag en djupt rotad och självklar del av det svenska utbildningssystemet. Varje dag går 420 000 barn och elever till en fristående förskola eller skola. De har, tillsammans med sina en miljon föräldrar, gjort ett aktivt val baserat på sina egna förutsättningar, önskemål och behov. Tiden då politiker och kommunala tjänstemän
dikterade över barnens uppväxt och skolgång är – och bör vara – definitivt förbi.

Friskolornas bidrag till det svenska samhället är omfattande och väldokumenterat. De har drivit fram en ökad mångfald, brutit destruktiv boendesegregation, höjt utbildningskvaliteten, skärpt kunskapsfokus och banat väg för pedagogiska innovationer.

Trots dessa framgångar domineras den politiska skoldebatten idag av ett ensidigt narrativ. Ett narrativ som till varje pris försöker inpränta bilden av att de fristående alternativen utgör svensk skolas största problem. Som ett resultat av denna retorik ligger just nu en lång rad långtgående förslag från statliga utredningar på regeringens bord, redo för riksdagen att besluta om.

Implementeringen blir en stor utmaning och de förslag som riktar sig till friskolesektorn riskerar att få ödesdigra konsekvenser. Blir alla dessa förslag verklighet står vi inför en av de största förändringarna av svensk skola på länge. Detta kommer att drabba eleverna.

I stället för att sätta in pricksäkra, riktade åtgärder mot de specifika skolor som faktiskt brister (oavsett om de drivs i kommunal eller fristående regi), väljer politiken nu att gå fram med generella och breda reformer. Detta är en farlig strategi som riskerar att slå sönder ett i grunden väl fungerande valfrihetssystem.

Om förslagen klubbas i sin nuvarande form blir utmaningen med implementeringen påtaglig och för många fristående skolor och förskolor blir de förödande, och en del kommer helt enkelt att tvingas stänga sina skolor. Det uppstår en fundamental politisk trovärdighetsklyfta: det går inte att i ord påstå att man värnar valfriheten och de fristående alternativen, samtidigt som man i praktiken drar undan fötterna för elevernas möjlighet att välja.

Det råder ingen tvekan om att svensk skola behöver utvecklas. Flera av de aktuella förslagen bär på goda intentioner och har potential att höja kvaliteten i utbildningen – däribland införandet av ett betygssystem som undanröjer betygsinflation, ett renodlat fokus på kunskap, skarpare verktyg för trygghet och studiero samt en förstärkt elevhälsa.

Men den politiska tragiken ligger i helheten. Samtidigt som skolan ska hantera dessa stora, generella omställningar, kombineras de med särkrav riktade direkt mot friskolesektorn, vars konsekvenser blir rent ödesdigra.