Hoppa till innehåll
Almega Sök

Slutbetänkandet från utredningen om en nationell skolpengsnorm, om gymnasieskolans finansiering, har nu presenterats. Utredningen innehåller flera viktiga förslag, men når inte hela vägen. Det går inte längre att lappa och laga i ett system som brister i långsiktighet, förutsägbarhet och likvärdighet. Nu krävs finansieringsprinciper som fungerar för hela gymnasieskolan.

– Gymnasieskolans finansiering är en avgörande framtidsfråga. Dagens system skapar stora skillnader i resurstilldelning och ger inte huvudmännen tillräckligt stabila förutsättningar att planera och erbjuda utbildning med hög kvalitet. Att fortsätta justera enskilda delar räcker inte. Det är hög tid att skapa en långsiktigt hållbar finansiering som ger likvärdiga villkor för alla elever och huvudmän, säger Andreas Mörck, förbundsdirektör på Almega Utbildning.

Utredningen föreslår att resurser ska omfördelas utifrån elevernas studieförutsättningar, mätta genom meritvärde. Eleverna delas in i fyra kvartiler utifrån meritvärdet, för elever i den lägsta kvartilen föreslås ett tillägg och för elever i den högsta kvartilen ett avdrag. 

– Det är inte rimligt att använda meritvärde som grund för resurstilldelningen. En sådan modell riskerar att fördela resurser på felaktiga grunder. Finansieringen måste i stället bygga på robusta, relevanta och transparenta kriterier, säger Andreas Mörck.

Betänkandet föreslår även att kommuner ska kunna frångå principen om bidrag på lika villkor vid särskilda skäl, genom ersättning för så kallade merkostnader. Det gäller bland annat när behovet av utbildningsplatser förändras med kort varsel och, på längre sikt, till följd av den demografiska utvecklingen.

– Lika villkor kan inte sättas åt sidan med hänvisning till ett ansvar som inte har konkretiserats eller kostnadsberäknats. Förslaget riskerar att skapa nya skillnader och ökad godtycklighet i resurstilldelningen. Reglerna måste vara transparenta, rättssäkra och möjliga att följa upp, säger Andreas Mörck.

Han fortsätter:

– Grundprinciperna för gymnasieskolans finansiering måste fastställas nationellt och det behövs gemensamma, transparenta spelregler som garanterar likvärdighet och förutsägbarhet i hela landet. Samtidigt måste modellen ta hänsyn till att kostnaderna faktiskt varierar mellan olika delar av landet och mellan olika gymnasieprogram. Likvärdig finansiering innebär inte identiska belopp, utan att skillnader bygger på tydliga, sakliga och gemensamt fastställda kriterier, avslutar Andreas Mörck.