Norge övergav avkommersialisering – varför diskuteras samma vägval nu i Sverige?
Socialdemokraterna vill begränsa eller stoppa möjligheten för aktiebolag att driva offentligt finansierade skolor och lyfter fram Norge som förebild för en sådan avmarknadisering. Men de ger inte hela bilden, för just denna idé utreddes – och övergavs.
Emilia Bjuggren är en av många socialdemokratiska företrädare som hänvisar till den norska modellen; i en artikel på DN Debatt den 23 juli föreslog hon uttryckligen en ”avmarknadiseringskommission efter norsk modell”. Jämförelsen haltar dock, eftersom Norge efter en omfattande utredning självt valde att inte gå vidare med någon bred utfasning av kommersiella välfärdsaktörer. Innan Sverige slår in på den väg som Norge har övergett finns det därför skäl att granska vad den norska processen faktiskt ledde till.
År 2022 tillsatte den norska regeringen Støre Avkommersialiseringsutvalget, med uppdrag att utreda hur kommersiella aktörer skulle kunna fasas ut ur offentligt finansierad välfärd. Frågorna gällde bland annat vård, omsorg och utbildning. Diskussionen liknade på många sätt den som nu förs i Sverige: fokus låg på ägarformer och på om privata aktörer skulle begränsas eller ersättas av offentliga verksamheter.
När slutbetänkandet presenterades 2024 hade utredningen inte landat i någon generell utfasning. I stället redovisades tre alternativa modeller, varav en innebar att kommersiella aktörer kunde fortsätta bedriva välfärdsverksamhet under skärpt reglering. Trots utredningens ursprungliga uppdrag gick Norge alltså inte vidare med någon bred avkommersialisering.
Ett vanligt argument i debatten är att skolan har blivit en marknad. Men oavsett huvudman är svensk skola starkt reglerad. Staten bestämmer läroplaner, kursplaner och kunskapskrav. Skolinspektionen granskar verksamheterna, finansieringen kommer från skattemedel och utbildningen är avgiftsfri för eleverna.
En elev har samma rätt till utbildning oavsett om skolan drivs av kommunen, en stiftelse eller ett aktiebolag. Skolor kan inte sätta egna elevavgifter eller välja bort delar av undervisningen. Alla huvudmän måste följa samma lagar och regelverk.
Skolan är alltså redan offentligt finansierad, reglerad och granskad. Den verkliga politiska frågan är om välfungerande skolor ska förbjudas enbart på grund av den associationsform som huvudmannen har valt.
Den svenska friskolesektorn består dessutom av betydligt fler verksamheter än de stora utbildningskoncerner som ofta dominerar debatten. Vissa har utvecklat särskilda pedagogiska modeller, andra profilerar sig genom fokus på studiero, värdegrundsarbete eller individanpassad undervisning. Samtidigt finns många mindre, lokalt förankrade skolor som byggts upp över lång tid med en stark koppling till sina närområden.
Gemensamt för dessa aktörer är att de verkar inom samma nationella regelverk och granskas av samma myndigheter som kommunala skolor. Ett förbud mot aktiebolagsdrivna skolor skulle därför inte bara påverka några få stora företag. Det skulle också få konsekvenser för hundratals skolor, hundratusentals elever och tiotusentals medarbetare runt om i landet.
Den norska erfarenheten pekar också på en annan risk. När debatten kretsar kring ägarformer hamnar de frågor som faktiskt påverkar elevernas vardag lätt i skymundan.
Svensk skola står inför flera stora utmaningar: lärarbrist, kompetensförsörjning, minskande elevkullar och behov av att höja kunskapsresultaten. Det är dessa problem skolpolitiken behöver lösa. Inget av dem blir mindre genom ett förbud mot aktiebolagsdrivna skolor. Frågan är därför om skoldebatten bäst förs genom att diskutera vem som får driva en skola, eller genom att fokusera på vilka resultat skolorna levererar, hur kvaliteten kan stärkas och hur eleverna kan få bättre förutsättningar att lyckas.
I Norge blev slutsatsen att diskussionen om avkommersialisering inte löste välfärdens grundläggande utmaningar. De mest långtgående förslagen genomfördes aldrig, medan debatten i sig skapade osäkerhet om framtida regler och villkor.
För svensk del är lärdomen tydlig: innan man går vidare med förslag om att förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor bör man noggrant analysera erfarenheterna från länder som redan har prövat samma idéer.
Den norska erfarenheten bör inte användas som argument för att avveckla svenska friskolor. Den visar tvärtom varför politiken måste utgå från verksamheternas kvalitet och resultat, inte från deras ägarform. Höga krav ska ställas på alla skolor – men en välfungerande skola ska få fortsätta bedriva undervisning oavsett associationsform.
Andreas Mörck
Förbundsdirektör